Jag kan berätta att äga en gammal rishög till bil stinker fett!!!Jag och min bil ligger i skilsmässa nu.
Häromnatten då jag skulle vara snäll mot den och ge den lite spolarvätska råkade jag hälla i fel hål och hällde i kylaren i stället. Ja, jag vet att det låter helkorkat gjort, men om jag kunde hälften så mycket om bilar som jag kan om kärnfysik (dvs INGENTING) så vore jag rätt nöjd. Bilen kontrade med att paja fläkten på sig själv (inte pga spolarvätska i kylsystemet) så jag ser inget i den om jag inte tänder sjutton värmeljus på instrumentbrädan då jag kör, och det får jag inte för mamma, så var det med det.
Den som fått två nya vinterdäck, regummerade med dubbar och så gör den såhär!
Om du ser någon komma farande i tjugo kilometer i timmen med en sträng värmeljus i fram och huvudet utanför fönstret så är det med all säkerhet jag.
Med anledning av detta (spolarvätska i kylaren) fick jag i alla fall ett ypperligt tillfälle att besöka ett ställe som för mig var lika nytt som en promenad på mars.
Jag och min räddare i nöden många gånger, Stefan, for i väg i varsin bil till vad som så vitt jag kunde urskilja var en OK mack. Jag kände mig rätt lugn och harmonisk i mitt sinnelag,” här har jag varit förr”, tänkte jag. Ni vet, det är där man stoppar in en pip i ett hål och trycker på en knapp så tickar pengarna iväg, om man inte är en av de där som jag alltid blir så impad av, som nonchalant står och tankar och har luskat ut knepet som gör att man inte måste hålla i pipen medan man tankar. Jag vågar aldrig prova och heller aldrig fråga någon hur man gör, för så vitt jag vet skall man se så världsvan ut som möjligt när man tankar. Annars tror de andra nog att man fått sitt körkort på postorder. En kommentar jag också fällt ett antal gånger bara för att vara så ”inne” som möjligt och delvis för att dölja det faktum att jag inte har den blekaste aning om vad jag håller på med.
Döm om min förskräckelse då vi åkte förbi alla de där piparna och runt till baksidan av vad som så vitt jag kunde urskilja var en OK mack. Nu satt jag där i min diarrèbruna Opel Ascona med spolarvätska i kylaren och skakade av rädsla. Stefan stannade nonchalant bredvid någon form av anordning, tryckte på en knapp och körde världsvan in i en stor hemsk hall (han är med all säkerhet en av de där proffstankarna som inte behöver hålla i pipen medan pengarna tickar iväg). Nu var goda råd dyra, så vitt jag förstod skulle jag följa efter. Sagt och gjort jag tog mod till mig och körde in genom porten till Mars. Nu var det ju inte Mars jag for in i, utan någon form av stort rum på baksidan av en OK mack där man kan hissa upp sin bil i taket om man vågar försöka träffa rampen som bilen skall stå på, men det kändes så. Inte nog med allt detta han ville (och visade det med all tydlighet) att jag skulle köra upp på en sådan där ramp. Då gav jag för ett kort ögonblick upp allt som heter ”KVINNOR KAN”, steg ur bilen, gav Stefan nycklarna tog på mig mitt bästa”jag är en bimbo ansiktsuttryck” och bad honom köra upp på rampen.
Sedan följde en hel rad händelser som jag inte ens skulle kunna återberätta även om jag ville därför att jag fattade helt enkelt inte vad som skedde. Det enda jag bistod med under denna operation var att hämta en hink och skruva litet på en vattenkran, två göromål som jag däremot klarade med briljans. Jag började nästan känna mig som en bilmeck då jag sprang fram och tillbaka med min hink och skruvade på min kallvattenkran.
När det hela var klart var Stefan MYCKET smutsig om händerna (det var INTE jag) så han gick i väg till ett handfat för att tvätta sina händer. Där gjorde jag en mycket intressant upptäckt, MÄN ANVÄNDER PEELING KRÄM!!! Den var naturligtvis inte ljusblå och luktade syrén, men ändå. De hade en behållare med någon grå röra som så vitt jag kunde förstå hade samma egenskaper som en peeling kräm.
Full av nya intryck skulle vi gå och betala, Stefan gav expediten en lapp. Nu kommer problemet, det var nämligen så att dom tyckte jag också skulle ha en sådan lapp, men tji fick dom. Om man hade tryckt på en knapp när man äntrade Mars så hade man fått en lapp vilket jag inte hade en aning om, jag hade åkt in i alla fall. Utan lapp fick man ingen liten pollett som man behövde för att komma ut, så jag började bli lite orolig inombords. Då tog jag på mig mitt ”jag är en bimbo” ansiktsuttryck igen (det funkar alltid) , vips så fick jag en pollett av expediten och jag slapp betala (de var antagligen glada att bli av med mig).
Nu har vi gett upp skilsmässotankarna jag och min Ascona. Jag tänker behålla den ett tag till.
Sensmoral: en del kvinnor kan säkert men inte jag!